Svar på kommentar "Sluta äta"

Anonym har kommenterat inlägget "Projekt Bloggerska: Middag;


"Hmm. Läste din andra blogg lite. Är du helt frisk nu, eller asså blir man någon gång *helt* frisk? Funderar på att sluta äta. Missförstå mig rätt. Det är väl bara att börja igen sen, eller hur?"

Svar: Jag hoppas verkligen, verkligen, inte att detta sker. Du säger att du vill "sluta äta". Vill du få anorexia? Det är ingenting man skapar sig själv, utan det växer fram. Det är ingenting man riktigt väljer, utan det smyger sig på. Det är i princip som att önska sig en riktigt allvarlig sjukdom. Det håller inte länge. Man MÅSTE vara normalviktig. Jag kikade in din blogg lite. Så var det för mig i början. Så höll jag på i flera månader, sen smög sig helvetet sakta på.

Det kan börja ganska oskyldigt. Normalvikt, dra ned lite på middagen. Ett år senare kan du finna dig själv i att ha kastat bort detta år av ditt liv på någonting som inte håller. Kroppen VILL ha balansvikt, normalvikt. Vill man vara underviktig, och därmed må psykiskt riktigt jävla dåligt, så håller det inte vidare länge. Om du inte dör förstås, eller lever ditt liv där det endast går ut på att vara underviktig. Som sagt, man kan välja, innan man är där. Särskilt om man är medveten om vad man gör, vilket jag tycker att du verkar vara. Om du läste min andra blogg, tycker du att det verkade vara ett bra liv? Bryta ihop, vara skör, se kroppen falla isär? Inte kunna sova, inte kunna skaffa barn, inte kunna skratta, inte kunna leva? Jag trodde att jag skulle kunna det. Jag trodde att jag skulle kunna, samtidigt som jag var mager, leva ett normalt liv.
Jag hade fel.

Och jag ångrade mig. Och ångrar mig. Jag lär nog ångra mig hela livet, faktiskt. Hur gammal är du? För min del var det den första terminen i gymnasiet och en stor del av slutet av nian som i princip gick upp i rök. Eller ja, den tiden fanns ju. Men jag gick omkring som en zombie, på automatik. Visst, jag var riktigt jävla smal. Och det såg ut som ja.. Folk trodde att jag var sjuk. Allvarligt sjuk, som cancer, jag tappade ju mycket stora delar av mitt hår också. OTROLIGT FINT. Eller?

Nu är jag normalviktig. Och frisk, till kroppen sett. Ätstörningen lämnar dock djupa spår efter sig och jag är nog en förändrad människa, på ganska många sätt. Jag har blivit mycket känslig för förändringar och  måste hela tiden vakta mig själv så att jag inte faller ned i fällan och måste börja om på noll. Förut såg jag ut som jag gjorde på bilderna i inlägget under, och så ser jag också ut nu. Det är en normalvikt. Förut såg jag mig som rätt så rund, mullig, inte tjock, men inte smal heller. Jag kunde inte acceptera att det var så jag såg ut, och så jag kommer att se ut. Därav började mina smygande förändringar. Jag höll nog på lite av och till i ett par år, innan det verkligen bröt ut.

Det gäller att acceptera hur man ser ut, för du måste dras med din kropp hela jävla livet ut är jag rädd. (Ursäkta språket, men jag måste förtydliga mig.) Inte räds du av att kissa? Inte mår du bättre av att sluta? Det är ungefär lika naturligt som att äta. För att kroppen ska fungera, måste du äta. För att kroppen ska fungera, måste du kissa. Tja. Kontentan av det hela är nog att om du väljer att kasta bort år av ditt liv, skada din kropp och själ, så ja. Du kommer att ångra dig, men innan dess, så kommer du att ha mått åt helvete. Helt i onödan.

Jag kan låtsas att du var jag, för ett år sedan. Då hade jag sagt till mig själv att TA HJÄLP. Vem som helst, prata ut. Man behöver hjälp, fastän en ätstörning kanske inte gått så långt. Du mår ju uppenbarligen inte bra, och du kommer inte att må bättre av svält, det lovar jag dig. Tvärtom. Nu har du kontroll av ditt liv, men när ätstörningen tar över kommer du att se på hur du sakta försvinner, samtidigt som du inte kan göra någonting åt det förrän det (vem vet) är riktigt illa. Låt det inte komma dit! Tillåt det inte att gå så långt!

Jag pratar gärna mera privat, det är bara att maila till tualovdahl@hotmail.com så lovar jag mitt allra bästa att svara på nästan vad som helst!