Känna

Ibland känns det så konstigt. Jag ser någonting som inte riktigt känns okej, något som påminner mig om tiden som sjuk. Det tar hårt och jag får inte återfall, men det känns ändå. Känns som om jag på något sätt svikit något inom mig, gett upp liksom.

Ändå vet jag ju att det jag kämpade för, verkligen är noll värt egentligen. Varför kämpa för något som ändå inte går att hålla hela livet? Det fungerar liksom inte att leva på svält. Till slut dör du, så desto längre man håller sig på svält desto jobbigare blir det att komma upp igen. Jag är riktigt glad över att jag inte höll på i flera år.

En sak som är jobbigt, är när jag måste fråga mig själv: Är det verkligen Tua som vill det här eller är det en del av ätstörningen? Är det Tua som vill ha vatten istället för mjölk, frukt istället för yoghurt? Det blir allt svårare faktiskt, eftersom ätstörningen inte är lika tydlig för mig nu som den var förut. Då var det ett medvetet val, men nu måste jag akta mig för alla omedvetna val och som kan få mig att falla tillbaka. Jag tror dock, att risken är väldigt liten. Jag har blivit för avskräckt för att falla tillbaka. Men man kan aldrig vara för säker!