-Upp och ned, ned och upp-

Så kom den. Visst hade den funnits där hela dagen, i bakgrunden. Men mest var det friska Tua som var idag. En halvtimme innan middagen blev den väldigt, väldigt påtaglig. Jag sjunker först ihop på mitt rum. Dörrkarmen som vanligt. Fan. Äckelkänslan väller upp inom mig. Jag är varm. Hela jag är varm, förutom händerna. Varmt är fel. Varmt betyder att man har ätit för mycket.

Hulkar till, men det kommer inga tårar. Jag kan inte gråta längre. Istället stirrar jag in i väggen. Räknar och kalkyrerar. Äcklas. Tänker på de två kommande måltiderna. Potatismos! Och köttfärsbiffar. Sen NÄRINGSDRYCK. Det är äckligt.
Jag vill inte äta, viskar jag. Jag måste springa. Springa långt och bli av med värmen, för den är fel. Det är fel det här. Varför var du glad idag? Varför kämpade du inte emot? Du hade kunnat fuska med drycken i morse! Det var jävligt enkelt egentligen. Bara hälla ut lite eller helt enkelt efteråt stoppa fingrarna i halsen. Varför gör du det inte?
Så talar hon med mig. Jag rycks för tillfället med, börjar planera. Så ska jag göra.. så ska jag göra.. Så gör jag ikväll, så gör jag i morgon.

Sen kommer det andra. Jag vet att jag ligger på gränsen för inläggning, bmi 15.0 har jag ju. Jag vet att lite till och jag kommer att behöva så mycket mera näringsdrycker, hatade som de redan är. Jag höll ju på att få till det här! Jag hade ju tänkt byta ut det mot riktig mat till och med. Och jag hade bestämt mig för att inte fuska! Det skulle vara slut på det här helvetet sa jag ju.
Men det blir bra om jag fuskar. Det minskar ju ångesten. Då MÅR jag ju bättre, eller hur? Mycket bättre.. för stunden i alla fall. Sen kommer vågen fram. Något kilo till och jag ligger på en avdelning.

Så slår jag handen i marken. NEJ! Jag ska. inte. till. en. avdelning. Ingen sjukhusmat. Snälla. Spänner hela kroppen gör jag, men jag varken skriker eller gråter. Jag kan inte underlåta mig till det. Går istället ned till köket. Pappa gör i ordning potatismos. Han ser väl att allt inte är som det ska. Bekymrar mig säger jag att jag gör. Han förstår att det är ångest. Han säger att visst har jag varit glad idag, men jag kan inte förvänta mig att det bara blir bra på en gång. Det kommer att gå upp, det kommer att gå ned.. Jag blir inte bra, frisk, över en dag. Han har rätt, inser jag rätt fort. Först då kommer tårarna.

Sen äter jag middag. Fastän jag var mätt redan innan. Hunger är en lyx. Jag vet inte när jag kommer att få vara hungrig igen. Jag saknar det. Saknar känslan av att ha en marginal till middagen, så att jag kan äta den utan problem och till och med frukt och kaffe efteråt. Nu har jag ALDRIG någon marginal till nästa måltid. För mellan måltiderna vet ni ju vad som finns. 300 kalorier i flytande form. Där brast den marginalen. Orkar. inte.tänka. Nej snarare, jag kan inte tänka. Jag kan inte räkna ihop vad jag ätit under dagen för jag vet att om jag gördet, står jag inte ut förrän allt är kompenserat.


Contraria contrariis curantur
-Motsatser botas av sina motsatser