-Fasen vilka drömmar-

Flera gånger.

Varje vecka.
Samma personer.

Folk jag gillar mycket. Familj. Nära.

Fastlåsta vid dem. Döda. De är döda, jag lever.
De är vända mot mig, med ansiktet.
Jag är fastlåst vid dem, kan inte komma loss.
Och döda är de. Stendöda.

Jag slåss omkring i sängen, försöker komma loss.
Egentligen är det mitt täcke jag slåss med.

Men i drömmarna så är det personer.
Det känns verkligt, jag kan inte ta mig ur.
Vaknar, livrädd för att somna om.
Jag gör det ändå efter ett par trötta vaktimmar.
Drömmen upprepas.
Hela tiden.

Igår natt, förra veckan.

Snart blir jag galen på riktigt.