I morgon, den fjärde. Då ska jag in till Ätstörningsenheten för första gången. Det blir.. nervöst. Jag lär behöva få klä av mig och vägas.. sen en massa samtal också såklart. Kommer de att fråga ut mig om ALLT? Matvanor, tankar.. hur jag ser på mig själv? Antagligen. Troligtvis blir det väldigt psykiskt påfrestande.. eller? Kommer de bara att sitta där, titta på mig och prata med mina föräldrar?
Jag har faktiskt inte den blekaste aning. Förhoppningsvis går det bra. Men man vet aldrig. Blir det lika jobbigt som när det var när jag släppte "bomben" hos skolsyster.. ja, då blir det definitivt en hel del gråt. Det är så svårt att ta upp vissa saker utan att tårarna kommer. De bara gör det. Går inte att hindra och jag känner mig givetvis förfärligt dum. Ingenting att gråta för!
De lär inte gå på några lögner i alla fall, så jag tänker nog inte ens försöka med det. Fast ja, vissa lögner bara kommer, men jag ska helt klart göra mitt bästa för att försöka vara ärlig. Även om det är förbannat svårt. Min erfarenhet med psykologer och dylikt är inte den bästa hittills. Det var någongång i sexan och jag gick till skolkuratorn för jag hade problem med kompisar.. Hon lyssnade på mitt berättande, jag var gråtfärdig och helt slut, sen sa hon bara "Jag ser att du mår dåligt för det här."
Nähä? Säger hon det! Jag mår kasst, jag vet det tack.
Gick aldrig tillbaka till henne.
Idag gjorde jag lunch själv. Det blev en quorngryta, som jag gjorde i mikron för att slippa steka i smör.. och sallad till. Efteråt kände jag att det här inte var tillräckligt, egentligen, även om min mage var riktigt nöjd så jag tog faktiskt en skiva mörkt bröd. Det var nog ganska bra gjort, men hela måltiden gick nog under 200 kalorier ändå. Det var kanske min sista, smala lunch? Tänk om de lägger upp värsta matschemat på typ 2000 kalorier per dag! Och tvingar mig äta massvis med ljust bröd, smör och ost.. nä. Jag skulle inte göra det. Det skrämmer mig, sjukt mycket. Hoppas att de låter mig själv välja vad jag ska äta.. och att jag nu kan välja något som är tillräckligt för att jag ska behålla vikten.
På tal om att behålla vikten.. kommer de säga till mig tro, att jag måste gå upp? Jag vill inte gå upp! Herregud, det känns som en stor prestation att bara stanna på vikten, men att gå upp.. det känns riktigt avlägset. Hoppas verkligen att jag slipper det på ett bra tag. Min mardröm är nog att de säger att jag måste gå upp fem kilo, för att komma till ett hyfsat okej BMI. Ha! Aldrig. Jag kan inte. Måste jag? Måste jag?
Säkert kommer jag att behöva det och jag bävar redan för all denna mat jag kommer att behöva äta. Grattis. Jag får nog skylla mig själv, egentligen.
Vissa med en ätstörning, eller anorexia eller vad det nu är, väljer att döpa sina ätstörningar. Många kallar dem "Ana" för anorexia, eller "Ed" för eating disorder. Jag tror att jag ska döpa min till Skada. Det passar på något sätt, för det är det hon är. En skada för mig själv. Eller kanske Fara? Fara är nog bättre. Hm. Nu kan jag inte bestämma mig här! Fara eller Skada.. Hon är en fara, det är hon. Men är hon en skada? Skada var det första jag kom att tänka på, så det får nog bli det.
Hej Skada. I morgon ska du jag ta fram dig, lägga dig på bordet framför mig och granska dig från topp till tå. Sen ska jag börja min resa mot din begravning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar