Igår berättade jag för mina föräldrar. Alla lögnerna, smusslandet och viktnedgången. Jag tycker synd om dem, som sett hur jag blivit allt tunnare, men att de inte kunnat göra något då jag avvisat all form av hjälp med ilska. Oroade, kan man ju minst säga.
Idag var en känslosam dag. Jag satt i över två timmar hos skolsystern och kuratorn, diskuterade och så. Tydligen så ser chanserna goda ut för mig. Nånstans inom mig vet jag vad jag håller på att dra mig ned mot, och jag vill ju inte det! Jag vill ju vara hälsosam, inte sjuk. För det är just det som jag blivit. Sjuk.
Enligt mig själv så äter jag helt normala portioner, lunch i skolan till exempel. Men jag lurar nog mig själv. Så pass mycket att skolsystern kommer i morgon att se hur mycket jag äter och vad, så att någon med ”opartiska” ögon kan bedöma. Först och främst gäller det att bryta svälttillståndet som kroppen satt sig i, så att jag slutar att gå ned i vikt. Det innebär att jag bör äta något varannan timme eller så, gärna lite choklad eller ett glas juice. Uff.
Den 26e september får vi se hur det går då, då ska jag först väga mig på morgonen hemma innan frukost och sedan efter lunch på skolan. OM, vågen står stilla eller till och med uppåt, så kommer jag inte behöva åka till någon Ätstörningsenhet, även fast jag verkligen fått diagnosen.
Egentligen är det ju jag själv som behöver ändra mig, ingen annan kan ändra mina tankar. Det är den andra rösten, den som säger mig att gå ned i vikt, som måste besegras. Det kan inga mediciner eller psykologer besegra åt mig- det är jag som måste ta kampen själv, men att andra folk finns där som stöd och hjälp ifall det behövs.
Det har jag faktiskt lärt mig de senaste svåra månaderna. Att ramla ned i en ätstörning och tro att man klarar upp det på egen hand, det är nästintill omöjligt. Omgivningen (främst familj och nära vänner och gärna skolsyster eller annan medicinsk kunnig) behöver få veta det SÅ TIDIGT som möjligt, för att chanserna ska vara stora att klara sig ur det. Det är faktiskt så att vissa inte klarar sig ur det. De svälter sig själv till döds. Jag vill verkligen inte dö. Det har jag ju aldrig velat.
Om inte alltför länge fyller jag år. Det brukar som bekant innebär tårta och andra sötsaker. Jag berättade det för kuratorn idag, att jag verkligen inte ville det. ”Varför?” jag fick knappt fram något svar. Hon svarade åt mig. ”För att du då skulle vara tvungen att äta en kaloribomb.”
Äta och kaloribomb i samma mening fick mig ett bryta ihop totalt i tårar. Hela jag gjorde uppror, jag vill INTE ÄTA NÅGON KALORIBOMB! Jag blev nästan arg på kuratorn där hon satt och nästan sa det rent ut. ÄTA TÅRTA.
Tre minuter senare skrattade jag. Hur skulle jag tänkt, om jag för åtta månader bröt ihop i tårar för att jag kanske, kanske skulle äta lite tårta någon gång i framtiden? Osannolikt, hade jag säkert sagt och skrattat. Nu vet jag, att det inte alls är osannolikt. Det är högst sannolikt, om en fjantig liten bantningskur får gå för långt.
Jag är 23 år gammal. Jag har aldrig lidit av någon ätstörning, men på något vis förstår jag att man kan bli rädd för kroppsliga förändringar i puberteten. Min utveckling rent fysisk är väl ingen människa jätteintresserad av, men den är helt normal, och för dig kanske intressant att jämföra med. Jag slutade växa på längden när jag var 14, dvs ovanligt tidigt. DÅ vägde jag 60 kg, och var alltså väldigt tunn. När jag blev 15 - 17 gick jag upp i vikt med 10 kg till 70 på drygt två år, och sedan stannade det där. Det har stått på ungefär 70 sedan dess. Personligen fick jag ingen panik alls (Jag har ju hela tiden varit normalviktig), men jag kan tänka mig att andra tjejer som råkar ut för samma sak blir livrädda. Saken är att när man är 16 är man ju fortfarande (Alltså förlåt att jag säger det, men det är en liknelse) en baby. Man utvecklar fortfarande sina kvinnliga former, och dessa väger en del, helt naturligt. Det som skiljer kvinnor från män är ju bland annat att vi kvinnor har mer underhudsfett. Jag tycker att det är så synd att man kan bli skrämd av det där mer eller mindre dramatiska "hoppet" som ändå många gör i den här åldern. =) Lycka till! Det är jättebra att du upptäckt det tidigt, och fortsätt berätta för familj och andra hur du känner dig och tänker. Det kanske känns lite naket, men du var ju frisk förut, och det kan du bli igen. =)
SvaraRaderaJag har inte riktigt fattat hur man svarar på kommentarer.. men jag antar att det här sättet fungerar det med :P
SvaraRaderaTack så mycket för din kommentar! Jag är visst intresserad av att höra hur du utvecklades, då jag tror att det var en av anledningarna till att det skulle gå som det gick för mig. Jag var helt enkelt inte beredd på det "hoppet" som du säger, och när jag började gå ned i vikt var det först de delarna som jag tappade :(
Kvinnliga former kan jag inte tala om längre. Aldrig har jag egentligen velat bli av med dem heller.. det har bara blivit så. Vem vill egentligen se ut som ett litet barn, när man är i sextonårsåldern? Jag är dessutom inte särskilt lång, så jag smälter till och med in bland de som är betydligt yngre än mig.. Aja, som du sa: jag var frisk förut, och kan bli det igen! Hoppas verkligen på det, men det krävs en hel del kämpeglöd från min sida.
Svarar mest för att visa att jag sett ditt svar =) Har ingenting att tillägga, mer än att jag är glad att du kunde ta till dig någonting av det jag sade. Kanske tittar in här då och då för att se hur det går för dig. Du verkar vara en fin människa =) Har haft en del vänner som har haft diverse problem, och då blir man engagerad! Lycka till som sagt.
SvaraRadera