Idag har det varit en helt perfekt dag. Allting har varit perfekt. Vadå, kanske ni undrar, vad är det som har hänt? Ingenting. Det är det som gör dagen perfekt.
Det började i natt, egentligen. Jag drömde en mycket hemsk dröm, som hela tiden återkom.
Jag går i snö. Det är skare och inga problem att gå. Fram och fram.. Rätt som det är rämnar marken. Jag faller rakt lodrätt igenom snön. Snön är nästan tio meter djup och jag plöjer ut en cylinderformad bana allt eftersom jag sjunker. Rätt som det är tar det stopp. Runt om mig är det bara vitt, bara snö. Långt ovanför mig ser jag ett litet, litet hål som är det enda som håller mig vid liv.
Paniken kommer. Ingen vet att jag är där, och när jag ropar kommer ljudet inte ur mitt avgrundahål. Tiden är så utdragen, så förvrängd att det känns som om jag är där i ett sekel när det bara är några sekunder. Ovanför mig rör det sig. Min panik stiger när jag ser hur hålet täpps igen och fort, fort kommer väggen av snö närmare. Jag vet att jag är fast. Jag vet att nu kommer jag att kväva till döds och jag har ingen som helst möjlighet att göra åt saken. Kroppen blir helt slapp när jag ger upp varje tanke på att överleva. Döden är ett faktum.
Så kommer alla tankar. Alla tankar på hur otacksam jag varit, alla tankar på att jag knappt har hunnit leva. Alla jag vill säga förlåt till men inte har gjort. Alla gånger jag skulle kunna säga "Jag älskar dig" men inte har gjort. Varje dag, varje sekund, varje ögonblick som jag har kastat bort genom att vara självdestruktiv. Och nu är det för sent. Nu går det inte att fixa längre.
När dödsångesten stegrat till outhärdligt vaknar jag. Jag är i min säng, jag är inte under en massa snö. Täcket känns tungt. Kväver det mig? Jag vet ju att det inte gör det, men ändå måste jag sparka av mig det. Somna om vågar jag inte riktigt, för i gränslandet mellan sömn och dröm är allt för obehagligt likt känslan av att vara omringad av kompakt, ogenomtränglig snö.
Ändå somnar jag ju om. Bara för att jag inte vill sova, betyder det inte att jag inte gör det. Så jag faller in i drömmen igen. Jag vet vad som kommer hända och förbereder mig i drömmen. Det hjälper inte. När man väl är begravd under snön dör man. Det hjälper inte om jag har en mobil med mig, för det går inte röra sig. Det är hopplöst. Jag dör, om igen. Vaknar, dör. Vaknar dör. Efter att ha dött under natten ett antal gånger, är man ganska utmattad när man vaknar- men desto gladare att man lever.
Så jag började min dag med att lyckligt njuta av frukosten. Med att inte låta en enda tanke förstöra för mig- vem vet, kanske rämnar marken när jag är på väg till skolan? Glad, leendes, om än något trött, intar jag skolan. Gör det jag kan, för mycket mer än så kan jag ju inte göra. Vad gör det att jag inte är perfekt? Vad gör det att jag inte kan allting perfekt, inte ser perfekt ut, inte är perfekt? Det gör ingenting. Jag är bara riktigt glad över det jag har. Det tjänar ingenting till att tråna efter det jag inte har.
Dagen blir en normal skoldag. Normala lektioner, men med en positiv inställning blir det mesta väldigt lyckligt. Jag kan vara lycklig, fastän jag inte är perfekt. Jag lever ju i alla fall. Jag känner längtan till sommaren, jag skrattar över skämt, jag skämtar, jag saknar vänner, jag pratar. Det är egentligen en väldigt vanlig dag, men för mig är det en väldigt speciell dag. Lättnaden är total.
Man kan verkligen inte uppskatta det som är bra, om man inte känner på hur det är när det är dåligt också. Det vet jag nu.
