Fy farao

Jag blev just ordentligt upprörd. Tittade in på kissies blogg, vilket jag aldrig gjort innan, och såg hur hon ser ut. Alltså!!?!? Jag kan inte annat än att känna medlidande för henne. Hon kan inte se ut så där och må bra i särskilt många år till antagligen.. BMI inte över 16, men siffrorna går väl upp en del eftersom hon har väldigt stora bröst. Typ barbiedocka á la hardcore. Jag blir så ledsen. Unga flickor läser hennes blogg och påverkas..
Citat från 26e mars, "Jag har varit och handlat tårta till pappsen med Peter, han fyller ju år idag! Haha vart en princesstårta eftersom det ”hör till” enligt honom.. Traditioner ska inte brytas, men det spelar ingen roll eftersom jag ändå inte äter tårta! Lite synd kanske men känns så himla sötblaskigt och det är inte värt det helt enkelt.. Speciellt inte nu månaderna innan sommarsäsongen if you know what I meean "

Javisst, tårta är SÅ onödigt. Det är något jag skulle kunna sagt själv. I november. Med anorexi. Varför sätta mera press på dagens ungdomar än det redan är? Sommarsäsongen. Bikini menar hon såklart, man måste ju ser helt PERFEKT ut på stranden! För det är det viktigaste som finns och jag ska inte äta någonting onyttigt alls då för jag vill se ut som en sjuk, undernärd, flicka på stranden, det tycker jag är fint.Det tycker alla är fint! Inte ett enda gram fett för det är FARLIGT och FULT.  Nejmen, ni förstår (förhoppningsvis) det sjuka i det hela. Jag kan bara så här i efterhand inte förstå hur blind man kan vara. Hjärnan är märklig.

Allmänt rörigt och ilsket inlägg, men det får ni ta! Nu ska jag klä på mig och ge mig ut i pulkapacken. Yay. Det regnar och är friluftsdag. :D

Motivationen

Det går inte riktigt att säga vad som är motivation och vad som inte är det. Men ändå, finns den helt klart där. Man är mer eller mindre motiverad att göra olika saker. För de allra flesta, i alla fall.

Jag är rädd att jag har tappat bort min motivation efter ätstörningens långa väg.

Den finns liksom inte. Du har ett skolarbete att göra. Jaha? Varför skulle jag göra det? Gör det ens någon nytta? Spelar det någon roll, egentligen?
Du har flera rester som du borde göra klart.
Ja det har jag! Men varför kan de inte vänta lite längre? Har ju klarat mig hittills. Det finns ju roligare saker att göra, och de där resterna är ju ändå så obetydliga, i förhållande till massor med andra saker. Det tjänar ingenting till.

Så kan det se ut. Så ser det ut, tragiskt nog. Jag insåg det i natt. Jag har tappat den, tappat det. Tappat det som fick mig att hålla mig i toppen i klassen, det som fick mig att genomföra saker och göra det bra. Det som fick mig att känna glädje när jag lyckats med något jag kämpat för. Den finns inte längre. Som om någon begravt den i samma veva som ätstörningen. Då kämpade. Då kämpade jag som satan!

Mat mat, bort. Inte äta, inte äta, äta så lite som möjligt, komma undan, fuska, träna, gömma, väga, mäta, räkna.. Då hade jag något att kämpa för. Jag hade delmål som jag sakta men säkert bockade av, men jag hade inget slutmål. Jag ville ju bara bli smal, och det ser man ju inte på en siffra. Det ser man först i spegel, och ljuger spegeln hela tiden så blir ju slutmålet hela tiden förvrängt. Ned och ned. På väg ned. Hela tiden.

Nu finns inte det där. Matproblemen har raderats ur mitt liv, så gott det nu går. Jag inser ju att jag inte kan hålla på med det, det är ingen hållbar lösning. Alltså sysslar jag inte med det. Men vad kan jag göra istället? VILL jag verkligen gå det Naturvetenskapliga Programmet och plugga häcken av mig? Nä. Jag vill inte det, det vet jag nu. Men där går jag. Jag får skylla mig själv, tänker jag. Hittat ett nytt sätt att plåga mig på. Prima.

Eller inte. Det är inte prima! Det är inte okej att medvetet må dåligt, medvetet förstöra. Inställningen, optimism, har alltid varit en av mina starkaste sidor. Även det tråkigaste som att mocka ett stall, städa eller sopa blir en underbar sak. Och det ska tusan bli det igen.