Under de senaste månaderna, särskilt då den senaste, har vardagen liksom flutit fram genom en overklighetskänsla. Det känns inte som om nu är nu, inte som om varje stund verkligen händer. Varför? Varför känns det så konstigt?
Ibland blir jag nästan rädd. Tänk om jag gör något tokigt! Tänk om jag tänker att det är en dröm och inte verklighet och därav utsätter mig själv för farliga saker, likt det man ibland kan göra i drömmar? Ja, ibland blir jag nästan rädd.
Den här känslan av overklighet ligger där hela tiden, vare sig jag sitter i fysiksalen eller äter middag med familjen på kvällen. Den brukar konstigt nog vara som starkast när jag är själv, typ när jag går hem från skolan på eftermiddagen. Då måste jag ibland stanna upp och säga till mig själv att detta nu faktiskt sker.
Nu är det en sådan stund, där verkligheten känns långt borta. Jag skriver inte detta. Detta skrivs av mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det känns som om jag pepprar dig med en massa kommentarer nu, men jag kan inte låta bli att säga något när jag ser.. Jag ser vad ätstörningen gör mot dig Tua, jag ser hur den påverkar dina tankar, välmående och hopp. Det svider, det frustrerar och vi kan inte låta den vinna dig! Du är FÖR bra för det. <3
SvaraRaderaPrecis så tänker jag också,som Soelas. Jag blir ledsen när jag läser dina senaste inlägg.Kram!
SvaraRadera