Leva 2. En liten ursäkt

En av symtomen vid ätstörningar är att man stänger ute sig själv från omgivningen. Vänner, familj och annat socialt liv är ofta bara ansträngande. Det är "lättare" att stänga in sig på sitt rum och må dåligt för sig själv i sin ensamhet, det är lättare att säga nej till kompisen (det kanske bjuds på fika!) och stanna hemma. Fastän man kanske egentligen, det friska jaget, vill träffa den där kompisen.

Jag vet också, att jag inte borde be om ursäkt för det. Men jag gör det ändå. En riktigt stor ursäkt till alla mina kompisar, alla de som jag smått struntat i. Ni som undrat varför, eller ni som bara gissat varför Tua ibland sitter själv i matsalen.

Det är viktigt att ta hand om sina relationer, men för att komma dit måste man nog allra först ta hand om sig själv. Jag skulle må fruktansvärt dåligt om jag såg en väns lidande, svältande blick, likaså måste jag inse att jag inte heller ska må så dåligt. Nu har jag inte varit i en djup svält, inte som förra gången, men tillräckligt för att andra kanske ändå ska undra hur det egentligen står till.

Jag kommer inte att bli den sociala Tua än på ett tag antagligen, men jag ska göra mitt allra bästa för att faktiskt hitta på saker och sluta bara stänga in mig -jag mår ju egentligen bättre av att hitta på saker. Sååå!

På middag med klassen, mitten av mars förra året, det vill säga ganska precis ett år sedan. Vi lagade mat tillsammans och hade det grymt trevligt. Precis som det ska vara!