Hur står det till- egentligen?

De senaste dagarna har jag fått en del oroliga kommentarer. Det värmer i hjärtat hos mig, att ni bryr er. Jag vet dock inte själv riktigt vad jag ska säga om situationen.

Jag ska försöka reda ut lite så att ni vet hur det egentligen står still, men det är svårt, eftersom jag inte riktigt vet själv...

- Den senaste månaderna har jag av flera anledningar dragit ned på maten, vilket jag inte borde. Det har varit ett "lättare" sätt för mig att komma undan andra problem. Helt enkelt ett sätt att fly lite från vardagen, med skolstress och allt vad det innebär. Jag VET sen tidigare att det inte är en lösning på problemet, men jag har blundat för det och låtit det vara. Det har dock blivit för mycket, och jag har gått ned lite i vikt.

-Det är alltså inte katastrof som det var förut. Men jag har gått ned så pass mycket att min mens har försvunnit och jag har blivit något psykiskt påverkad. Jag kan med säkerhet inte säga hur allvarligt det är, faktiskt, eftersom jag som sagt inte riktigt vet/har förstått det själv.

- Det är inte på tal om något stort återfall, med näringsdrycker och allt. Jag måste bara lyckas reda upp den vanliga maten, få till bra, hållbara rutiner och sedan kunna jobba på en liten viktuppgång.

-Det kommer att bli jobbigt. Jag kan inte riktigt se på mig själv att jag har gått ned i vikt, det är andra som sett det. Jag kan inte heller riktigt se hur jag egentligen äter - proportionerna blir snabbt förvrängda för mig - men jag äter alltid frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsfika. Jag har börjat äta i princip alla måltider nu tillsammans med någon, oftast med pappa, vilket ju är superbra och ett stort stöd för mig i att kunna öka på portionerna och inte bara "komma undan" med något fusk.

-Jag börjar bli medveten om att maten är ett problem igen, fastän långt ifrån i samma grad som det var förut. Ett problem jag har just nu är att jag faktiskt inte vet vem jag är utan ätstörningen, och alltså aldrig riktigt vågat släppa ifrån mig den helt. Senast jag var helt frisk var i åttan, nu går jag i tvåan på gymnasiet, så ni kan ju gissa hur mycket man egentligen utvecklas under den tiden. Det är då som man övergår från att vara tonåring till att bli en ung vuxen, men den tiden har för mig legat i skugga av mat och problem. Jag vet alltså inte vad som är mig och vad som är ätstörningen vilket leder till många olika konflikter i vardagen. Jag tror att det är en viktig sak för mig att ta itu med nu, för att kunna slippa ätstörningsskiten helt och hållet (vilket varit mitt långsiktiga mål, jag ser mig inte som sjuk om ett par år).

Jag tar emot alla tips, alla förslag, jag kan få på hur jag ska kunna skilja mig själv från ätstörningen. Att tänka "vad tyckte jag innan?" är så svårt, eftersom åttan för mig ligger så långt bort att jag knappt kommer ihåg det. Jag har alltid haft svårt att tänka "hur det var förut" och jag kommer knappt ihåg någonting alls från min lågstadie- och mellanstadietid och inte heller särskilt mycket från det tidiga högstadiet. Jag anser också att det vore ganska konstigt om jag vore precis likadan som jag var när jag var fjorton-femton år, som jag är när jag är sjutton-arton....

Titta! Jag finns! Jag lever!