Det här med skolan alltså

Skolan har alltid varit viktig för mig. Jag har gillat att gå till den, gillat undervisningen, gillat kunskapen och vännerna. Tja, jag har trivts bra genom mina skolår helt enkelt- trots att det så klart även varit jobbigt med skolan ibland. Särskilt i höstas var det jobbigt. Börja på gymnasiet och samtidigt tacklas på heltid med ätstörningen.. ingen lätt match helt enkelt. Att jag dessutom gick i natur och faktiskt behövde plugga ordentligt för att hålla samma standard som jag gjorde förut gjorde inte saken enklare. På  något underligt sätt gick det då. Jag var tacksam för att jag hade goda kunskaper från högstadiet - men de räckte såklart inte alltid. Skolan blev en last, någonting som fick mig att må sämre fastän det förut varit ett riktigt glädjeämne.

Inlämningsuppgifter, sådant som jag innan gymnasiet aldrig någonsin inte lämnat in i tid, blev nästan en vana att vara lite sen med. Glömde gjorde jag inte - hur skulle jag kunna glömma? Istället satt det och gnagde i mig. Du borde skriva klart det där så har du det gjort.. men väl med pappret eller datorskärmen framför mig gick det inte. Det tog liksom stopp. Jag tänkte på allting annat än vad uppgiften handlade om, på mat, på recept. På kläder.

På vårterminen gick det något bättre. Ätstörningen var inte på heltid då, bara halvtid. Det var en lättnad att åter känna att skolan, det kanske inte är så farligt ändå. Nu tycker jag inte alls att det känns jobbigt, tvärtom! Jag längtar tills skolan börjar den 27e. Jag har redan fått mitt schema och jag kan det nog snart utantill. Inför tvåan gör man ett inriktningsval om man går natur. "Naturvetenskaplig inriktning" eller "Samhällsvetenskaplig inriktning". Jag valde det samhällsvetenskapliga. Det skulle inte skära av mig behörighet allt för mycket ( i princip bara om jag ville ha något väldigt naturvetenskapligt såsom läkare, kemist..) och jag fick läsa mera samhälle vilket jag verkligen älskar. En finfin kompromiss alltså!

Ett annat ämne jag gillar mycket är biologi. Jag blir ofta fascinerad över hur människor och djur fungerar och ibland är konfunderad över att vi faktiskt fungerar. Det är ju så fantastiskt att vi kan tänka, gå och prata! Vi kan se och höra... Andas. Leva. Skratta. Jadu. Jag fattar det inte riktigt. Hur någonting så märkligt som liv bara kan komma till ur döda ting bara så där.

Språk i alla dess former är en annan sak jag brinner för. Språk är helt otroligt ibland! Och riktigt intressant. Ordens uppkomst, ordens släktningar.. Varför vi talar som vi gör. Även andra saker som man kanske inte tänker på som språk kan vara riktigt intressant. Det kan vara alltifrån kroppsspråk till kläder, som ju också kan säga saker (om än inte verbalt). Förutom svenska och engelska klarar jag mig även skapligt på tyska. Tyskan har följt mig sedan jag var mycket liten. Min mamma är lärare i språket och när jag var fem år hade vi en flicka från Tyskland hemma hos oss i ett år. I början kunde hon bara tyska.. Sen har jag ju läst det i skolan också, sedan jag gick i sjuan. I sjuan var jag också i Tyskland i ungefär två veckor och fick även gå i skolan några dagar.
Grekiska. Grekiska kan jag också en del, om än inte så bra som jag önskar att jag kunde det. Efter alla somrar i Grekland är det klart att man har snappat upp en hel del saker och eftersom mamma är lärare även i det språket, har jag lärt mig lite av henne. Men jag hade tänkt studera det lite mera intensivt nu till hösten.
Förutom tyska och grekiska har jag även lärt mig lite (lite!) franska och latin. Latinet kommer sig av att mamma är lärare i det språket också (hahha herregud) och att jag helt enkelt finner det mycket intressant. Det är ju ett språk som många andra språk har lånat ord av!

Det här inlägget var inte tänkt att handla om språk.. Nåväl. Ibland känner jag att jag kanske hade passat bättre i den humanistiska linjen på gymnasiet. Äsch. Då kan jag ju inte bli dietist, som jag fortfarande vill bli!

Non scholae, sed vitae discimus!

Här är mitt schema! Mu (musik) på måndagen går bort. :)