Tack för perspektivet

Är det någonting som är helvrickat vid en ätstörning, så är det perspektivet. Fyra kex á 35 kcal styck känns som en matfrossa och en deciliter yoghurt på 140 kcal är en orimlighet. Man jämför. Man jämför och förskräcks över vad man kan få istället för den där yoghurten. Det är tre deciliter lättfil! Det är över fyra små clementiner... Sen kommer äcklet. Man står där med yoghurten i handen, ställer tillbaka den och tar en enda clementin istället. Det blev ju fyra gånger så lite den där decilitern yoghurt..

Det är inte normalt. Det är inte okej. Men det är framför allt någonting som faktiskt GÅR att ändra på. Lyckas man acceptera att jag måste få i mig energi varje dag och inte ska gå ned mer, så kommer perskeptivet automatiskt efter ett tag. I början är det mekaniskt. Jo, jag måste ha den 10%iga yoghurten, för fil kan jag aldrig äta i samma mängd för att få upp energiinnehållet. Och ja, jag måste ha smör på mackan, för får jag inte i mig fett blir det inte bra alls.

Nu åker smörpaketet fram automatiskt. Bregott, inte något Lätta eller dylikt. Man har smör på mackan för att man behöver det, inte för att det är onödigt! Redan för mycket länge sedan tog man fett på brödet, fastän man inte riktigt visste varför och människan är inte gjord för snabba förändringar (haha ja, ett par tusen år är ingenting i evolutionen) så det där fettet är nödvändigt. Likväl som kroppen inte är gjord för dagens magra ideal. Vi fungerar helt enkelt inte med undervikt. Så är det. Och har du inte tålamod att vänta i tio tusen år så är det bara att acceptera! Haha. Nog med moraltant.

Mitt perspektiv var vridet ner i botten. Jag kommer ihåg en gång på skolan, det var förresten just på Luciadagen då jag senare fick näringsdrycker, och det serverades Luciafika. Jag tog såklart inget. Men efter ett tag fick en kompis mig att i alla fall ta en pepparkaka. Jag knaprade i mig den på bra många minuter och fick sedan beröm. Jag kände mig så duktig! Satt där och njöt över hur duktig jag var, som kunde äta pepparkakor. En ynka liten pepparkaka gör inget som helt skillnad. Det var så fjantigt. Nu är en pepparkaka en meningslös bagatell, någonting som äts tillsammans med någonting annat. För som mellanmål (som man kan säga att det var då) är det ingenting. Då kunde jag lika gärna knapra luft.

Förut kunde jag äta sallad och en knapp matsked av den vegetariska rätten till lunch. Till lunch! Det måste vara ett skämt, men nej. Det var helt sant. Nu kan jag knappt förstå det. Jag hade svultit ihjäl, eller åtminstone varit ordentligt sur vid tvåtiden, om jag åt så nu. Och ändå var jag stolt när jag kom ut från matsalen, ja, jag hade ju täckt hela tallriken. Ha. Det ska bli så roligt att få komma tillbaka till skolan och faktiskt täcka tallriken med mat och inte vatten och luft.

Min absoluta favorit just nu. Grekisk yoghurt, någon matsked fil för konsistensens skull och en halv tesked vaniljpulver. Vaniljsocker fungerar lika bra, det blir bara lite sötare, eller så kan man använda vaniljyoghurt istället för fil.

Blanda, blanda, blanda. I en separat skål om du vill ha fina kanter, exempelvis för lite finare gäster.

På med frysta blåbär, eller annan frukt eller bär som du gillar! Själv har jag testat physalis, vindruvor och hallon också. Det fungerar minst lika bra. Men blåbär är min favorit. Gott om de är frusna också!

Ringla över sirap! Mörk sirap använder jag, men ljus går nog minst lika bra. Förut hade jag alltid honung på yoghurt, men jag har upptäckt att sirap är ännu godare.. Blir som en kolasås :)

Drick gärna kaffe till, om du gillar det såklart! Tänk också på att detta inte är en måltid i sig, knappt ett mellanmål. Jag brukar ta det som efterrätt både efter lunchen och middagen.. Det är ju så gott!