Dag 93: Tänk att...

Det tog nästan hundra dagar från det att jag "började kämpa" till att jag VERKLIGEN kämpade. Det tog alltså 100 dagar från det att jag fått "hjälp" till att jag tagit emot den. Hundra dagar är över tre månader. Jag tror faktiskt att det krävs lång tid från det att man inser att man har problem, till att man faktiskt vågar göra något åt det. Nu hade jag ju inte så mycket val, men det var nog dit jag behövde komma också. Det var när jag väl satt där med tre näringsdrycker per dag som min inre värld sjönk samman och jag vaknade från min dvala.

Det är skillnad. Man kan se det på mig. De säger att min blick har förändras och min färg över hela mig har jämnats ut; den där sjuka, svältande personen har suddats ut till en peppad, men ändå mycket underviktig person. Jag är inte smal. Jag är mager. Jag ska bli smal. Jag ska bli sund. Att vara mager är inte sunt någonstans! Det ser faktiskt förjävligt ut.
Höll nästan på att brista i gråt idag när jag provade kläder i en affär. Först testade jag med "Small" och det bara hängde. Gick över till "Extra small" och det bara hängde. VACKERT! Jag vill inte att folk ska kolla på mig och tänka "Stackars flicka, hon måste vara sjuk". Jag vill att folk ska kolla på mig och tänka " Vacker flicka, hon måste trivas i sig själv!" Det är dit jag ska. Kosta vad det kosta vill. För vem vill egentligen se sjuk ut?

Visst är det inte så att jag tänkte "nu ska jag bli mager" när allt detta började. Men det är ofta där det slutar. Och lyckas man inte bryta svälten VILL man inte komma bort från det heller. Jag ville inte heller det. Efter att jag hade druckit min första näringsdryck ville jag inget annat än att aldrig någonsin dricka det igen. Jag funderade till och med helt seriöst att rymma genom fönstret för att slippa. Man måste bryta det stenhårt på en gång. Det finns ingen mellanväg.. Försök du bara låta en alkoholist dricka "bara ett glas vin" då och då och se hur det går.. Just det. Inte så bra.

Jag förstår givetvis att fastän jag nu kan gå ifrån mig själv och se framåt att det inte på något plan kommer att bara flyta på finfint tills jag är normalviktig. Nej, det kommer att krävas hel hel jävla (ursäkta språket..) massa kämpande. Men, som en mycket klok flicka sa "Det är så lätt värt det!" Vågar man bara, frivilligt eller ofrivilligt, att lämna hela sin ätstörning bakom sig är man en bra bit på väg. Det blir verkligen ett gigantiskt hopp där och allting går från att vara extremt jobbigt hela tiden till att bli bra och bara extremt jobbigt ibland. Jag tänkte som så den natten att fasen ska jag ge det en chans. Jag kände att jag ville pröva om det verkligen var så att tankarna förändrades när man bröt svälten. Jag var nyfiken. Och det blev bevisat också: man förändras! Hjärnan är ju helt inställd på överlevnadinnsikten under svält. Klart som fasen att man tänker annorlunda.

Lager på lager.  Kläder är mitt skydd. Mitt skydd från det som är inunder.