På väg ned: -Oh du avskyvärda underbara gegga-

Klet.Klet.

Det tar tid.
Hittar inga handskar. Vill verkligen inte använda plastpåsar, men utan något på händerna är de morotsfärgade i flera veckor.
Jag får en idé. I tisdags färgade jag håret på min syster.
Gräver i soporna.
Hittar ett par kletiga, missfärgade plasthandskar. Bättre än plastpåsar. Arg. Tvättar dem länge i hett vatten så att det värsta av den ingrodda färgen försvinner. Bättre nu.

Nu börjar det eviga kletet. Hela duschen blir spräcklig. Jag blir fläckig. Hela jag. Det rinner. Det färgar av sig. Färgen räckte inte. IGEN. Och jag som blandat dubbelt så mycket som jag brukar, plus klippt av mig halva håret sen senaste gången.
Svär ljudligt i duschen men det hjälper inte. Får lov att dryga ut det sista med vatten och kleta på.
Efter år och dar av insmetande kliver jag ut ur duschen. Måste täcka håret med någonting... Var är duschmössan? Mamma? Vet inte. Syster? Vet inte. Pappa..? Ha.
Panik. Trär på en plastpåse på huvudet och ett gammalt påslakan på det. Binder ihop med skosnören. Vackert.
Jag känner hur det kittlas efter halsen. Kikar i spegeln. Det rinner en prydlig rand morotsbrunt utefter min nacke och färgar huden den vandrar över. Fasen. Torkar bort med blött papper och börjar att täcka för alla hål jag kan med papper. Det blir mycket. Tappar pappersrullen på marken, böjer mig ned och flera tussar ramlar ned. Det kittlas efter halsen igen. Rinner.
Andas.

Middag. Syster. "Det rinner!"
Stoppa med papper.
"..det rinner!"
Stoppa med papper.
"..pappret ramlade ut."

Nu har jag fasen snart nog. Halva tiden har gått. Måste skynda mig iväg och täta.