Sitter vid matbordet. Tallriken är i princip fullastad med mat och jag vet, vet att jag måste äta. Ilskan jag känner är överväldigande. Jag får lust att kasta tallriken i golvet, strypa pappa för att han lagat den och rusa ut och aldrig mera komma tillbaka. Jag är aldrig någonsin som jag är då, när jag sitter där vid matbordet. Bara vid de tillfällerna är jag riktigt rosenrasande.
Hade det varit fysiskt möjligt hade mina middagskamrater sett hur mina ögon färgas röda.
Jävla mat. Jävla idiotiska skitmat. Jag vill aldrig mera se dig, dra åt skogen, du är äcklig, onödig, ÄCKLIG och ännu äckligare!
Inte ens ett ton herbamare och sambal oelek kan få dig att smaka bra.
Kaffet efter maten är för vattnigt, för svagt. Även fast jag har mätt upp varje ingrediens med kemisk noggrannhet. För mycket mjölk, för kall. Mikrar lite till, häller på mera kaffe. Mjölkskummet färgas brunt. Fan vad fult. Jävla kaffe, jävla mjölkkalorier. ÄCKELKAFFE.
Det tar trettio sekunder sedan har jag svept kaffekoppen. Jag bryg mig inte att jag bränner mig i halsen.
"Tack för maten."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar