Dag 33: Jävla skit.

Dagen började väldigt instabilt. Det är måndag, vägdag, så jag vägde mig. Nästa gång ska jag nog följa BUP:s råd om att bara väga mig när jag är där. Det är bara otroligt stressande. Går jag upp säger Skada emot och jag själv blir nöjd, går jag ned säger Skada åt mig att fortsätta medan jag säger att jag har misslyckats.

Jag har misslyckats, misslyckad. Jag kan inte ens klara av något så enkelt som att behålla vikten! Men ät då för tusan! Ett enda extramål eller sju glas mjölk om dagen skulle fått mig att behålla vikten. Men det gör jag inte. Jag klarar det inte, försöker inte nog. Det som jag tjänar in under en måltid försvinner under en annan. Det som jag kämpar för, tror att jag har lyckats med, försvinner när jag väl står på vågen.

Jag avskyr att misslyckats, att inte kunna klara av något. Jag har ju kunnat behålla vikten, förut! Jag har ju kunnat vara en normalt skrattandes flicka som lyckas i skolan och fikar med kompisar. Men inte nu längre. Varför? Vad är det egentligen som är förändrat annat än det som är i mitt huvud? Ingenting. Det är inte mina kompisar som gör fel, inte mina föräldrar, inte mina syskon.. Det är jag själv.