tag:blogger.com,1999:blog-2930474354164962999.post2116218335255955852..comments2023-04-12T16:12:58.258+02:00Comments on På väg ned: Svar på kommentar "Ätstörningen?"Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/04389271982733014116noreply@blogger.comBlogger1125tag:blogger.com,1999:blog-2930474354164962999.post-43112504986753552102013-08-09T18:42:06.989+02:002013-08-09T18:42:06.989+02:00Menar du verkligen allvar när du säger att du vill...Menar du verkligen allvar när du säger att du vill gå upp i vikt? Känns som att du innerst inne vill ha kvar ätstörningen eftersom du trots allt klamrar dig fast vid den. Är man verkligen i svält bara för att man underäter med några hundra kalorier per dag? Vet att kroppen sägs behöva ca 2000 kcal om dagen men såå mycket extra man är det inte för att komma upp i de siffrorna.. Tänk en måltid i taget och lägg till bara något extra. Förstår inte heller hur du kan äta "näringsfattig" mat så ofta, dvs glass och godis och liknande. Om du därtill underäter borde din kropp ha brist på både det ena och det andra. Du kanske borde tänka på vad du vill ge den vad den behöver istället för att bara tänka att du måste upp, upp i vikt och att det skulle lösa problemen? Det är trots allt ditt tänk som måste förändras och jag undrar om det är att du enligt bmi skalan räknas som underviktig som är främsta anledningen till ditt nuvarande tänk som du tycks skylla på. <br /><br />Börjar bli lite trött på att du ena stunden beskriver mat och dina måltider som det bästa du vet, "glass", "kolasås", "gräddsås", "massor", "åhhåh" när du i andra stund tycks anstränga dig såå mycket för att ens orka peta i dig maten, utan att lyckas. Vakna, prova att träna eller vad som helst. Väck endorfinerna till liv och få en insikt i vad din kropp kan ge tillbaka om du behandlar den med värdighet. Och kom inte att skyll på att du inte kan träna för att du är underviktig, en ytterst liten försiktig ansträngning kan räcka :). Det tror jag knappast skadar. Anonymousnoreply@blogger.com