Svar på kommentar- Över målvikt

Anonym har kommenterat "Svar på kommentar: Inget skottland?":

Du ger så himla bra svar på kommentarer! Jag undrar förresten hur man ska reagera när man passerat den "målvikt" man satt upp för sig? :/ Det är väll liksom okej att vara lite större än den målvikt man satt upp för sig själv det är bara svårt att säga det till ätstörningen :(

Svar: Tack så mycket! Jag gör mitt bästa men det är svårt ibland att inte vara för hård (trots att det ofta behövs...) och få en balans. Har funnit att det, i alla fall för mig, var så att mjukhet och puttinuttighet inte ledde någonstans x) Det kan inte få en svältande/ätstörd hjärna att resonera...

Gällande din fråga; tänk så här! Din kropp är inställd på att bli sitt bästa. Den vet liksom vad för balans den vill ha för att må riktigt bra, för att stråla. Det styrs genom hormoner som främst kommer från sköldkörteln. Vissa grejer i kroppen kan inte hjärnan medvetet styra över - du behöver ju till exempel inte tänka på att nu ska mitt hjärta slå donkdonk eller nu ska mitt hår växa. Vikten fungerar lite på samma sätt, men givetvis kan du arbeta emot kroppen genom att vägra den energi. Även då kommer din kropp att arbeta emot viktnedgången och göra sitt bästa till att återfå en sund vikt.

Jag hade sagt mitt mål på 42-43 kilo. INTE över 43. En vikt på 43 gav mig ett bmi på 17.9. Ja, det är i underkanten, men mitt kropp fungerar hyfsat normalt då. I alla fall, det var det mål jag hade. På BUP sa de att jag iaf borde ha ett bmi på runt 20, då jag faktiskt var vuxen kvinna. Mitt mål på 43 kunde både ätstörningen OCH jag acceptera, men ett bmi på runt 20? Det vägrade ätstörningen helt enkelt och ärligt talat så kände jag en viss... konstighet gentemot det.

Nu däremot, väger jag dryga 47 kilon. Alltså fem kilon mer än vad jag ville ligga på (42). Det ger mig ett bmi på 19.6 vilket är väldigt bra.

Jag försöker tänka så här... Nu klarar jag av att till exempel på en rejäl magsjuka! Jag blir liksom inte ens underviktig av det! Min kropp har hittat en vikt där den ligger på, rent naturligt. Jag kämpade inte för en viktuppgång när jag vägde 43, inte alls, men det blev bara så då jag kände att min kropp behövde mera och jag vägrade gå hungrig. Nu har den där sjuka hungern släppt och jag känner liksom att min kropp inte behöver gå upp mer. Men, det var inte på 43 kilon som min sjuka hjärna sa, utan på 47 kilon som min kropp sa.

Hur blir man frisk från en ätstörning? JO man följer den inte! Man lyssnar inte på det. Din ätstörning SKA inte acceptera din vikt. Den ska hata den! Den ska skrika i protest och tycka att det du gör är fel. Först då vet du att du gör helt rätt :D Min ätstörning tycker att jag är hemsk och stor. Normalviktig! Ah! Alltså vet jag att jag gör helt rätt. Jag är nöjd, jag mår bra, jag lever livet och har så gott som helt fått bort problematiken med mat. Som frisk klarar man av det mesta -resa, leva, plugga..typ allt! Så länge inte ätstörningen tar över såklart.

Så, sammanfattningsvis: Du gör rätt när ätstörningen skriker att du gör fel. Det är mer än okej att väga över sin målvikt, då det är ätstörningen som satt upp den och inte din kropp, som ju vet bäst i den saken.

Lycka till! :D

Och det blev ett långt svar... kram!