Jag är tyst. Jag vet väl det, tänker jag, men han har också fel.
Nej, säger jag sedan. Inte alltid. Jag väljer inte alltid fel!
Nähä, svarar han. Till 90 procent fel då.
Felfelfelfel. Jag hatar mig själv, tänker jag när jag kommer upp på mitt rum. Släng bara in mig på en anstalt, ta bort mina rätt till fria val, döda mina tankar och mekanisera mig. Gör mig rätt.
Nej förresten, låt mig vara kvar hemma. Göd mig med näringsdrycker, få mig normalviktig, normalnormalnormal. Det är bäst. Klara skolan samtidigt, galant såklart, det kan du ju, så ska du se att allt blir bra. I alla fall på utsidan.
Det sliter i mig. Från alla håll och kanter. Det känns... inte. Eller ibland. Jag vill helst av allt i hela världen vara hälsosam, glad och frisk. Jag vill skratta ärligt, studsa högt, klara det jag vill och ta vuxenvärlden med storm.
Tick, tack.
Tiden går. Ingen vet. Bara jag. Men ibland tvivlar jag på att ens jag gör det.
Det kommer fixa sig. Saker och ting tenderar ju att göra det tillslut :)
SvaraRadera