I morgon far jag iväg till Uppsala. Jag är livrädd över att glömma en massa viktiga saker (typ pass, nycklar, pengar, biljetter), så jag är alltid bensäker på att jag packar med dem redan kvällen innan och checkar sedan många gånger att jag har dem med.
Det här blev inte alls särskilt långt, men jag måste verkligen packa klart. Kanske skriver något för hand på tågresan i morgon och postar senare någon gång. Annars hoppas jag att ni alla njuter av vad sommaren har att erbjuda!
 |
| Smarrigt! Hallondröm hette den :) |
Ha en finfin resa!
SvaraRaderaJag hade tänkt att skicka ett mail först, men jag hittade ingen mailadress.
SvaraRaderaJag har läst din blogg i några få dagar, följt din Instagram i några fler, och jag måste säga... wow.
Jag tycker om dig! Du visar att bara för att man haft en ätstörning så betyder inte det att man är livrädd för sötsaker, för man får äta glass och liknande. För jag har sett väldigt många sådana, som undviker allt vad onyttigt heter.
Jag har läst igenom otroligt många inlägg på din blogg nu. Och det hjälper mig väldigt mycket, faktiskt.
Jag fyllde 13 år den 19 juni.
Förra året skulle jag krävt tårta. I år var jag livrädd för att behöva äta det.
Förra sommaren var jag 12 år, hade en hälsosam vikt på 42 kilo till mina 155 centimeter. Jag har alltid, hela mitt liv, haft problem med prestationsångest, jag är särbegåvad och de ämnen jag kan, de K-A-N jag och klarar gymnasiets uppgifter med full pott i, men på resten av ämnena är jag ganska normal. Dessutom har jag aldrig varit den populära tjejen i klassen.
Jag läste, jag älskade Harry Potter, jag skrev, jag föredrog vuxnas sällskap ibland. Och allt det där stämmer fortfarande.
Men det accepterades inte i min förra klass. Efter att ha varit på Pottermässa i september och träffat människor som tyckte om mig och ville träffa mig... jag insåg att det var en stor skillnad mot att komma till skolan och träffa folk som kände sig tvungna att vara med mig...
Då bestämde jag mig för att byta skola. Samtidigt blev jag så frustrerad på mig själv att jag satte upp ännu ett krav för mig själv.
Smal.
Där började helvetet. I oktober vägde jag 41,9 kilo. Jag bytte skola, det gick bättre ett tag, sämre ett tag, sedan gick det skit och jag var tvungen att berätta för mina föräldrar. Det blev bättre ett tag. Det blev sämre igen och under julen åt jag absolut inga sötsaker. Pappa brydde sig inte om vad jag åt till frukost, jag kunde äta bara ett äpple. Jag överlevde skoldagen på 60 kalorier ibland.
Mamma och jag hade en kris vid nyår när hon förstod att jag ljugit om mat för henne. Det gick lite bättre ett tag igen.
När jag började skolan lät jag bli att äta lunch.
I sex veckor.
Först nu kommer jag ihåg alla bieffekter. All trötthet, jag frös hela tiden. Jag orkade extremt lite. Ett träningspass på Friskis fick mig till tårar, för kroppen orkade inte.
Till slut tog min fröken kontakt med mamma.
Vi var och vägde mig på vårdcentralen.
Vikten stannade på 39,4 kilo.
När jag kollar på bilder på den tiden - jag har kvar några - förstod jag hur extremt anorektisk jag såg ut.
Sedan 39,4 kilo har jag kämpat, dag ut och dag in, för att leva. Vissa dagar har varit hemska. Jag har gått upp i vikt, jag har gått ner i vikt, jag har börjat behandlas på en ätstörningsenhet, vissa dagar slänger jag frukosten i papperskorgen och vissa dagar äter jag faktiskt en glass trots allt.
(Du fick mig att våga äta en mjukglass igår till exempel. Tanken på att det var okej.)
Idag tror jag att jag väger runt 41,5 kilo. Har ingen våg hemma utan det är på ätstörningsenheten. Oftast kollar jag inte, men jag vet. Var nere på 40,5 kilo ett tag igen. Senaste gången jag hade mens var i november.
Din blogg är extremt bra för mig. Du är extremt bra.
Jag ska också på Riddikulus. Har du något emot att ge mig en autograf? <3
Om du vill svara lite privat finns jag på johanna.hagdahl@hotmail.com