Svar på kommentar; Ätstörning?!

Anonym har kommenterat inlägget "Upp och ned, ned och upp": 
Förstår mig inte riktigt på din ätstörning. Eller jo det är klart det kan yttra sig olika på alla men du tycks aldrig få ångest för att du aldrig tränar. Inte heller för att du ofta äter snabba kolhydrater o dylikt. Hela tiden klagar du på hur otroligt jobbigt det är att vara underviktig. För mig är det bara svårt att förstå hur det kan vara så svårt att gå upp i vikt som du tycks uppleva det är. Döljer du något? Är du verkligen helt ärlig när du säger att du vill gå upp i vikt? Om ja, kanske problemet är att du tänker för mycket på det. Skit fullständigt i vikten o ät bara "tillräckligt". För mig är det istället tvärtom. Vill helst äta så lite som möjligt vilken självklart slutar i hetsliknande äckelorgier titt som tätt. Har försökt att göra som du o tillåta mig lite av allt närsom helst men det går inte. Känner mig smutsig av godis, sylt, senap o liknande. Det finns inte i min värld att äta 2000 kcal om dagen utan att bli enorm. 

Svar: Vet du vad, jag förstår den inte själv heller. Man måste inte förstå allt.. Men jag ska försöka förklara detta så gott det nu går och på det sätt som jag ser det.

En ätstörning är inget virus som drabbar en, det är ingen bakterie som invaderar ens kropp. Det sitter i hjärnan, i psyket. Och eftersom alla (liksom du sa) är olika, så ser det också olika ut för alla. Jag har länge förstått att min ätstörning inte liknar det som många andra "har" när de har ätstörningar. Men jag har också förstått, att jag verkligen har en ätstörning. Mycket stämmer överens med vad många får när man har en; jag kompenserar, jag har en felaktiv kroppsuppfattning, jag undviker mat, jag tänker alltid på mat, jag har tappat mycket av mitt sociala liv- isolerar mig, jag döljer mat, jag gör undanflykter, jag smiter ifrån, jag har kompensationstränat... 

Julen 2012 hände det någonting. Jag hade haft en ätstörning i mer än ett halvår och mådde åt skogen. Jag gjorde allt som jag sa ovan, plus en himla massa mer. Jag var vad många kallar en anorektiker. Sen kom en plötslig vändning; jag blev itvingad 900 kcal extra i form av näringsdrycker. Då "fallerade" den bild jag målat upp; en bild där jag egentligen inte var sjuk, där jag var tjock, där jag var en töntig idiot som ingen ändå brydde sig om, egentligen. Tydligen var det inte så, om jag inte åt dessa drycker skulle jag blivit inlagd. Inlagd! Jag!?! Nä! Jag har alltid varit en sådan som inte rättar sig efter andra. Jag går min egen väg. Jag kände att jag verkligen inte skulle klara av en inläggning, trots att det säkert vore bra för min kropp. Så jag åt mina drycker, jag gick upp i vikt och lyckades ligga hyfsat stabilt under januari-oktober 2012. 

För att få någon som helst logik i det hela kan man säga att jag är två personer. En del av mig vill mig ont. Hon vill inte äta, hon vill inte ha roligt. Den andra delen vill det. Den andra delen vill leva, hon vill må bra. Varje dag är en kamp mellan dessa två individer. Ibland, vinner den dåliga sidan. Den dåliga sidan kommer fram när jag är pressad oftast, som jag blev runt oktober 2012 när jag började satsa hårt på skolan. Jag har alltid, alltid varit högpresterande. Under högstadiet gick det lätt; allt flöt på. Men det flyter inte på längre, kraven har höjts och jag måste prestera. 

MEN det som jag tror skiljer sig en del från vad andra kan ha det; jag har makten över den dåliga sidan. Jag vet liksom att de beslut jag dagligen gör MÅSTE gynna mig gott i slutändan, annars kommer jag att bli inlåst. Jag har insett att den dåliga sidan är mina känslor och att den bra sidan är min hjärna. Jag kan känna jättestarkt, jättestarkt att jag te.x vill äta bara lite sallad till lunch, eller ingenting. Men jag vet att jag verkligen inte borde. Ibland, vid mina svagare punkter, går jag efter mina dåliga känslor. Men ofta så klarar jag att vinna över detta och äta någonting i alla fall och i allra bästa fall klarar jag av att äta en rejäl måltid. Om jag nu skulle äta en rejäl måltid, hur är det då med ångesten? Varför får jag inte extrem ångest? Jag vet att jag gjort rätt. Jag VET att det valet jag gjorde, var det bästa. Kanske att jag ångrar mig. Kanske att jag känner mig tjock. Men då är det mina känslor som säger det och det är inte sanningen. 

Jag VET att jag egentligen inte skiljer mig från alla andra. Min kropp är ingen superkropp som fungerar heeeelt olika alla andras kroppar. Jag behöver få mig en viss mängd mat. Jag behöver mat och näring för att kunna tänka normalt, för att kunna andas, för att kunna gå, för att kunna hålla värmen och för att klara av att göra allt jag vill klara av. Det som egentligen hindrat den dåliga sidan från att ta över har varit skolan. Som jag sa tidigare är jag mycket högpresterande och jag skulle helt enkelt inte klara av att jag misslyckas i skolan eller behöver få gå om. Det har hållit mig i schack, och det är jag mycket glad över. 

Träning då? Jag vill vara hälsosam. Jag vill vara vältränad, snygg, ha bra kondition. Jag vill vara frisk! Men min kropp är inte i rätt läge i att träna i. Jag är inte extreeeeemt underviktig, men så passa att det inte vore bra. Alltså tränar jag inte. Ångest? Jovisst, jag vill vara vältränad. Men det är inte rätt läge nu och jag vill verkligen inte skada min kropp. Det är nog det jag gör, att ha en så låg vikt. Den dåliga sidans mål har aldrig varit att dö eller skada mig för evigt. Den har varit ett sätt för mig att fly ifrån de problem som kan uppkomma. Jag hatar inte mig själv. Jag VET att jag måste leva med mig själv hela livet och jag vill verkligen inte kasta bort det. 

Du säger att du känner dig smutsig. Smutsig? Men du VET ju att du inte är det. Låt inte dina känslor ta överhanden! Sunt förnuft. Man BLIR inte tjock av en godisbit, man blir inte tjock av senap. Och att det är dåligt att vara tjock, så behöver det inte heller vara. Det är bara dina känslor som säger så. Att vara riktigt överviktig är inte bra för kroppen, för livet, men det är heller inte bra att vara riktigt underviktig. Försök att ta kontrollen över dina känslor. Man lyckas inte jämt. Jag lyckas inte jämt. Men det finns sätt att faktiskt klara av vardagen - annars hade det inte funnits så många människor på denna jord idag.

Det känns som om du beskriver dig själv som ett monster som bara väntar på att släppas lös - någonting inom dig som vill ÄTAÄTAÄTAÄTAÄTA. Det är ju så kanske för att du äter för oregelbundet, för lite. Överlevnad. Det mesta handlar om överlevnad. Kroppen VILL ha mat om den får för lite. Det kommer inte att bli bra med en gång; men det kommer att bli bättre och jag försöker tänka så att det alltid är bättre att göra något (även om känslorna skriker nej) än att bara se sin vardag falla ned i djupet.

Vill jag upp i vikt? Ja, den bra sidan vill upp i vikt. Så att säga att "jag" vill vore att ljuga, då jag som sagt försöker dela på mina känslor och på min hjärna. Min hjärna vill upp i vikt, den vet att jag behöver det. Mina känslor säger att det bara blir jobbigt, att jag inte är värd det, att jag borde stanna kvar på en låg vikt, allra helst ännu lägre, för då är jag i alla fall inte stor. Min hjärna ska vinna. Det är faktiskt JAG som har makten över båda två av dessa personer, det är JAG, mitt enade jag, som kommer att gå segrande ur segern. Kanske att jag alltid kommer att ha den där dåliga sidan. Men jag ser mig själv som frisk när jag lyckas gå emot den där dåliga sidan varje gång. Hon må få finnas kvar, men jag tänker inte låta mina känslor helt ta över mitt liv. Förhoppningsvis kommer jag att lyckas få bort dessa dåliga känslor och verkligen KÄNNA mig glad över en viktuppgång, inte bara veta att jag borde vara glad och le.